Johanna the superstar!

Nu när jag läser Zlatans bok påminns jag om att jag oxå drömde om att bli kändis och "stor". Jag ville bli skådespelerska och från det jag var 5 år "visste" jag att jag skulle lyckas. Jag var övertygad om det, jag menar det var ju jag, jag som var speciell! Efterhand som jag blev äldre började jag förstå att det nog skulle bli tufft men jag kände fortfarande att jag var ämnad för storverk. Jag fantiserade om hur det skulle vara och hur mitt liv skulle se ut. Jag gjorde planer för hur jag skulle ta mig dit (till toppen), försökte se mer realistiskt och ödmjukt på mina ambitioner och sökte till dramaprogrammet på gymnasiet. Där insåg jag att jag led av scenskräck...

Livet har tagit många olika vändningar sedan dess och så här i efterhand när jag sammantaget kan konstatera att det inte riktigt blev som jag först hade trott, undrar jag om alla känt så? Att de skulle bli något speciellt och alldeles särskilt stort? Den där känslan av att vara speciell härrör ju säkerligen från den egocentriska uppfattningen av ens "jag" man har när man är liten. När man på allvar tror att världen kretsar kring en själv. Samma upplevelse av att vara speciell är väl det som lägger grunden för tankar som "sånt (tråkigheter) händer inte mig, det drabbar bara andra"?

Jag tycker iallafall det känns himla häftigt när man (jag) verkligen greppar att andra upplever att sitt "jag" är precis lika märkvärdigt som mitt! Och shit vilken grej för Zlatan (och alla andra) som verkligen lyckas nå den där toppen de drömde om!

Mina "storverk" blev kanske av betydligt mer blygsam karaktär än vad jag fantiserade om som liten men jag kan inte påstå att jag blev besviken :)
(dessutom har jag ju bloggen; where it's all about me) ;)